Att vara ”autentisk” är förmodligen bra både för din självbild och inre harmoni, dock tyvärr sällan för ditt ledarskap.
Nej, “autenticitet” är inte svengelska, enligt Svenska Akademiens ordbok har vi använt det i över 200 år. Som favoritklyscha i ledarskapskurser och självhjälpsböcker är det dock av betydligt nyare datum.
Att vara autentisk, att uppträda i linje med sitt sanna jag, se allmänt som något positivt, och ”autentiskt ledarskap” beskrivs som något chefer bör omfamna med samma värme och entusiasm som ”lyhördhet” och ”utanför-boxen-tänk”.
Forskning visar också att autenticitet hänger samman med högre självkänsla, välbefinnande och inre harmoni. När vårt beteende stämmer överens med vår självbild känner vi oss äkta och i balans.
Det enda problemet är att autenticitet i sig inte nödvändigtvis gör oss mer kompetenta eller framgångsrika i andras ögon. Ett antal studier har snarare visat att ”impression management”, förmågan att anpassa sitt beteende efter situationen och andras förväntningar, har ett starkare samband med ledarskapets effektivitet och framgång än självupplevd autenticitet.
En chef som ”vågar visa sin osäkerhet” eller ”alltid är ärlig med sina åsikter” framstår i första fallet som svag, i det andra som burdus och okontrollerad. Och mest ironiskt av allt: de ledare som medvetet styr sitt beteende upplevs enligt studierna generellt inte bara som mer trovärdiga och kompetenta än de som enbart “är sig själva”, utan även som mer… autentiska!
Så genast sluta med att lyssna till ditt inre du och återgå till ett situationsanpassat kappvänderi?
Nja, forskarna talar om ”the authenticity-reputation tradeoff”, balansen mellan att vara sann mot sig själv och att möta förväntningarna och behoven hos andra. Rätt självklart egentligen, men kanske inte en slutsats som säljer så många självhjälpsböcker.